Bea

Har jag hamnat i en sådan? Börjar nästan tro att fallet är så.
Hade Anna på besök nyss, och vi började prata om kusiner, och kom in på att min ena kusin är 14-år och går alltså i åttan. Vi tyckte inte riktigt att det stämmer. Jag menar, han borde vara liten. Inte gå på högstadiet! Jag kommer ju till och med ihåg när jag gick på högstadiet, och det verkar nästan som om det var samtidigt med dinosaurierna.
Men iallafall, när vi pratat om denna kusin, kom vi vidare in på mina yngsta kusiner. Den ena fyller 10 imorgon, och den andra 8 i november. Det som fick oss att börja känna oss gamla var att vi har en inspelad film när 8-åringen talar om att hon är 3 år. Alltså 5 år sedan! Då insåg vi att tiden bara flögit iväg, och att vi snart är gamla.. Det var då vi insåg att vi hamnat i en 20-års kris (en halverad 40 års kris!), och att vi börjat känna oss gamla.

Egentligen måste jag nog erkänna att jag faktiskt är lite rädd och bli gammal. Som sjuksköterske-student får man ju läsa om en massa sjukdomar och så. Och vi läste ju nyss gerontologi kursen, som handlar om just äldre och åldrandet. Även om jag vet att man kan åldras framgångsrikt, så finns det ju även en negativ sida - demens, ensamhet, isolering och funktionsnedsättningar. Jag är nog mest rädd för och bli dement. Att inte minnas dom ljusa stunder här i livet, eller inte klara sig själv. Men om jag så skulle bli dement, vill jag nog hamna på ett vårdhem där det finns bra personal som ger mig en ärlig chans, även som dement.
Usch va dystert det blev!

Annars idag har det varit första dagen på patofysiologikursen. Hade först föreläsning om Ortopedi, alltså lite om operationen, utbyte av leder, steloperering, osv..
Sen hade vi introduktion till kursen också. Tror faktiskt att det kan bli en ganska intressant kurs. Och det känns tryggt och höra att den inte är lika jobbig som anatomin. För den var hemsk!

Nu ska jag göra nått annat. Sköt om er!